Jag har ju fått en hel del kommentarer på inläggen angående vad Rasmus råkade ut för idag. Så jag tänkte att jag svarar Er i ett eget inlägg här istället för att svara på alla kommentarer separat. Jag är jättetacksam till Er som tagit Er tid att kommentera. Alla Ni som tänker på min lilla kille och allt som har hänt. Det betyder MASSOR ♥

Först och främst så vill jag börja med att säga att jag tycker att Dalabergsskolan är jättebra på många sätt och vis, och det är lätt att ha fördomar när man inte vet en sak om den förutom det man hör. Dom som inte har egna barn där, anser jag inte VET hur skolan är. Dalaberg är en fantastisk skola när det kommer till pedagogiken och deras sätt att lära ut sin kunskap till barnen. Rasmus har ju som många av Er vet legat väldigt välsigt långt fram i skolan och har ju nu börjat få vara med treorna i de teoretiska ämnena och lärarna tycker ändå att han tillhör de bättre treorna. Eller bättre och bättre... Dumt uttryck egentligen, men han tillhör den grupp barn som kommit längst kunskapsmässigt av treorna och då är han ju ändå ett år yngre. Det är nog inte många skolor som skulle se detta och verkligen uppmuntra och utveckla honom till att vilja lära mer, och samtidigt ge honom utmaningar som är formade efter HONOM. Så där ser jag verkligen att de har sett RASMUS.

Men när det kommer till att ta tag i konflikter mellan barnen så brister dom något ofantligt, tycker jag. Det här är verkligen INTE ok någonstans!! Jag säger inte att Rasmus aldrig gör något, för han är inte alltid oskyldig. Men att misshandla någon så här... Det är rent ut sagt för jävligt!! Skulle jag själv varit lärare så skulle jag satt mig ner med alla dom inblandade samt deras föräldrar och verkligen rett ut konflikterna. Jag hade inte låtit dom gå i närheten av varandra över huvudtaget tills alla de inblandade kunnat visa att de kan bete sig respektfullt och vänligt mot varandra och mot andra. Barn som vuxna.  

Det enda som händer är tyvärr bara att dom blir tillsagda att det inte är ok att bråka, och sen skall dom gå vidare och stryka ett streck över det hela. Men verkligheten fungerar inte så!! Och sen är det en mångkulturell skola, vilket inte direkt underlättar. Det gör det hela bara ännu svårare!! Det blir kulturkrockar utan dess like och varje individ har ju fått lära sig hur de skall bete sig, hur de skall vara som vän och hur de skall hantera konflikter, på olika sätt. Vissa har säkerligen varit med om trauman tidigt i livet som vi svenskar inte ens kan föreställa oss i våra värsta mardrömmar. Det kan ha satt djupa spår i ett litet barn... Andra har kanske inte upplevt krig själva, men har möjligtvis haft föräldrar som har bevittnat terror på nära håll, vilket kanske speglar över sig på barnen och deras sätt att hantera konflikter. Jag skulle kunna sitta här och gissa länge, men saken är den att jag ändå inte får några svar. Och det smärtar mig något otroligt!! Min son är mitt allt och våld på skolan MÅSTE det vara nolltolerans på. Jag måste kunna vara säker på att min son är säker när han är i skolan och att han inte råkar illa ut. Och som läget ser ut nu så känner jag mig inte säker på någonting!!

Jag har pratat med en lärare idag, och skall prata med rektorn i morgon. Först efter att jag har gjort det så vet jag hur jag skall gå vidare. Just nu så känns allt bara ovisst och jobbigt. Rasmus mobbas inte på skolan så vitt jag vet. Men det är slagsmål allt för ofta och han blir mer och mer skadat för var gång. För guds skull... Han är 8 år gammal!! Skall det behöva vara så då?? Det tycker i alla fall inte jag. Och jag vill inte ha min son upp i det... Älskar honom på tok för mycket för det ♥

Fortsättning följer...