Gjorde riktigt ont i mammahjärtat när jag lämna skruttan på dagis idag. Hon skrek helt förtvivlat och det brukar hon aldrig göra. Usch, vad jobbigt det är att lämna då alltså. Och att inte ens kunna säga att man kommer sen, utan att man kommer efter man slutat jobbet i morgon :( Som tur är vet jag ju att hon har det bra på dagis och hennes favorit kommer och hämtar sen i eftermiddag, nämligen hennes Morfar. Morfar är Millas gud och hennes allt. Skiner upp som en sol så fort han är i närheten och då är det bara de två som existerar, och resten av världen stannar upp. Det är KÄRLEK det ♥