"Every sunday, missing your saturday".

Fina fina Satte... Inga ord kan beskriva hur ledsen jag är för Eran skull, och så mycket jag tänker på Er än idag. Två hela år har gått och mina tårar rinner i floder när jag läser om Ert öde om igen. Eran sorg är så påtaglig och du beskriver Er tid med lilla Caleb så vackert. Livet är så orättvist ibland... Ingen borde behöva gå igenom det som Ni har behövt genomlida. När jag tänker på Er tänker jag på Er sorg, men även på Eran kärlek som lyser igenom allt och syns så tydligt i Eran vackra lilla dotter Caylah... ♥ *kärlek, tankar och styrkekramar*

INGEN KUNDE FÖRKLARA VARFÖR MIN SON DOG

Satives nyfödda son Caleb somnade in på sjukhuset


"Sju dagar efter förlossningen dog Sative och Morgan Nadlers lille son. Läkare i Sverige och utomlands stod handfallna, de hade aldrig varit med om något liknande.

– Då förstod jag inte hur jag skulle orka leva vidare, säger Sative i dag. Ett år senare blev hon gravid igen.

– Jag förlorade min älskade son, men fick en älskad dotter.


Familjen Nadlers trädgård i Trollhättan är lummig och fridfull. Pappa Morgan gungar med lilla dottern Caylah som ler med hela ansiktet.
Men för mindre än två år sedan var deras liv inte alls lika harmoniskt.


I december 2007 fick paret reda på de väntade sitt första barn.

– Jag var helt överlycklig, jag hade längtat så mycket efter att bli mamma. Jag ville skrika ut till hela världen att jag var gravid! Två månader tidigare hade både min syster och min kusin blivit gravida så att jag kände att det var min tur nu.


Graviditeten var helt normal, proverna visade inget avvikande. Även förlossningen gick utan komplikationer.

Två veckor tidigare än planerat föddes Caleb Ceasar Arnold, den 9 augusti 2008.

När barnmorskan lade Caleb på Satives bröst var hans kropp helt blå och fingrarna lila.

– Men barn kan ju ha den färgen när de kommer ut så jag tänkte inte så mycket på det. Jag tyckte bara han var så otroligt vacker. Däremot skrek han inte, vilket förstås var oroväckande, berättar Sative.


Hon märkte att personalen
blev stressad. De gick i väg till ett annat rum med den lille.

Efter en stund kom läkaren tillbaka och berättade att de hade svårt att få i gång andningen på Caleb.

– Jag förstod inte hur allvarligt det var. Just då var jag bara så lycklig över att precis ha blivit mamma. Jag var i ett enormt glädjerus. Jag ringde min familj och mina vänner och berättade att vi hade fått en son, säger Sative.


När läkaren kom tillbaka
för andra gången såg han betydligt mer bekymrad ut.

– Han berättade att de var tvungna att köra ner Caleb med ambulans till Östra sjukhuset i Göteborg. Då fick jag panik.

Det började gå upp för mig att det var allvarligt. Vi fick inte åka med i ambulansen så vi tog vår egen bil ner. Det var totalt kaos i min hjärna. Men jag hade inte en tanke på att han skulle dö.

Jag skickade sms till en kompis från bilen. Hon svarade att jag inte skulle vara orolig eftersom Sverige har en fantastisk sjukvård och att barn väldigt sällan dör. De orden gjorde mig lugnare.


När de kom ner till sjukhuset låg deras son i en liten kuvös i ett rum på barnavdelningen.

– Det var ett tiotal personer inne i rummet. Jag kände mig så liten. Jag sprang fram till kuvösen och stod sedan där i flera timmar och tittade på honom där han låg omgiven av slangar och maskiner, säger hon och torkar bort tårarna som rinner nedför kinden.

Till slut gick Sative och Morgan in i ett rum bredvid tillsammans med en läkare.

Han berättade för dem att Caleb hade fått en propp i kroppspulsådern som utgår från hjärtat. De hade aldrig sett något liknande hos ett spädbarn.


De ringde till läkare
över hela världen för att höra sig för. Ingen förstod någonting. Ingen hade hört talas om ett spädbarn som hade fått en propp. Röntgenbilderna visade att hans hjärna var förstörd.

– Plötsligt frågade Morgan om Caleb skulle dö. Jag tänkte; är du helt dum i huvudet, det är klart att han inte kommer att dö. Då svarade läkaren att han var rädd för det. Jag kunde inte ta in vad han sa, berättar Sative.

Både hennes och Morgans familjer åkte ner till Göteborg.

– De satt dag och natt och sökte information om Calebs tillstånd och försökte hitta en förklaring. Min mamma är från USA så hela min släkt där satt även de dygnet runt framför datorerna.

Läkarna tog nya röntgenbilder på hjärnan, som de också skickade till andra sjukhus, men även de visade på att Caleb hade väldigt liten aktivitet i hjärnan.

Proppen förhindrade syret från hjärtat att nå hjärnan.


– Vi fick reda på
att han aldrig skulle kunna gå eller prata, eller någonsin känna igen oss, han skulle bara ligga i en säng som ett kolli. Läkarna tyckte att de skulle stänga av respiratorn eftersom de bedömde att han inte skulle få något meningsfullt liv, berättar Sative.

– Jag blev så arg. Jag har jobbat med gravt handikappade och jag vet att de kan få ett väldigt bra liv ändå. Jag struntade i om min son skulle bli utvecklingsstörd, jag ville bara ha honom kvar. Läkaren frågade när vi ville att de skulle stänga av respiratorn. Det kändes helt absurt, allt var bara så overkligt. Tänk dig att du blir mamma och samma dag får du reda på att du bara får vara det i några dagar till.


Till slut bestämdes
att respiratorn skulle stängas av på torsdagen kl 15, som även var Sative och Morgans bröllopsdag.

– Jag bestämde mig för att försöka acceptera att det inte fanns något mer att göra. På sätt och vis var det en stor lättnad för då kunde jag i stället försöka njuta av den sista tiden tillsammans med Caleb. Det var ju av rent egoistiska skäl som vi inte ville stänga av respiratorn med en gång, men läkarna lovade att han inte skulle behöva lida. Jag trodde att jag skulle få ett unikt barn, men inte så unikt.

När dagen kom då respiratorn skulle stängas av samlades Satives och Morgans familjer vid Calebs säng.

– Det blev en fin liten ceremoni trots allt. Jag lade mig i sängen med Caleb på bröstet. Vi fick reda på att från det att respiratorn kopplades ifrån skulle han leva i två minuter, säger Sative.


– Det var så hemskt.
När de kopplade i från maskinerna som hjälpte honom att andas började jag att titta på klockan. Jag önskade så mycket att jag bara hade kunnat stoppa tiden. Jag blev mer och mer stressad ju längre tiden gick. Men när det hade gått två minuter levde han fortfarande, säger hon.

Både en och två timmar passerade.

– Plötsligt öppnade han ögonen och tittade på mig och klämde mitt finger. Det hade han aldrig orkat göra tidigare och helt plötsligt blev det vår bästa bröllopsdag någonsin!


Sative och Morgan började få hoppet tillbaka.
Kunde det vara så att läkarna hade ställt fel diagnos? Det kanske inte var meningen att han skulle dö.

Efter fem timmar stoppade personalen tillbaka slangen i näsan på honom så att han fick näring.

– Jag ville inte lämna honom en sekund. Jag sprang till toaletten och tillbaka när jag behövde gå dit.


Drygt två dagar
senare tog han sitt sista andetag.

– Vi märkte att han blev sämre. Jag sa till Morgan att jag trodde han var på väg att försvinna. Jag är inte religiös, men när han öppnade munnen och tog det sista andetaget såg det ut som något tog hans själ och försvann. Det var ett otroligt starkt ögonblick.

Hemma väntade alla vänner, som inte visste vad som hade hänt, på att få se Caleb.

– Jag orkade inte prata med alla så jag bad min familj kontakta dem. Jag skrev även ett meddelande på Facebook.


Innan Caleb föddes hade Sative och Morgan köpt en lägenhet och inrett ett rum till honom.

– Vi hade gjort i ordning allting, sängen, leksakerna och skötbordet. Det var hemskt att behöva packa ner hans saker när vi kom hem igen. Jag minns så väl när vi kom hem från sjukhuset och gick från bilen till lägenheten med en tom bilbarnsstol. Många frågade efteråt om jag inte tyckte att det var värre att få träffa Caleb, men jag är så otroligt glad för de sju dagar som vi fick med honom.

För att bearbeta sorgen skrev Sative en bok.

– Jag skrev dagbok varje söndag under hela graviditeten, som Caleb skulle kunna läsa när han blev större. När han dog fortsatte jag att skriva. Det var inte tänkt att bli en bok från början, men när vi fick chansen att trycka texten tyckte jag det kunde vara bra för mina anhöriga att läsa om hur jag upplevde tiden innan och efter.


Boken heter
”Every Sunday, missing you Saturday”. Titeln syftar på att jag skrev varje söndag, men jag saknar den lördagen som Caleb föddes, innan jag visste att han var döende och att Caleb sedan dog på en lördag. Boken har hjälpt mig att bearbeta sorgen på ett väldigt bra sätt. Det är så skönt att bara få ur sig allt genom att skriva.

Fem månader efter att Caleb dog bestämde sig paret för att försöka skaffa barn igen.

– I början visste jag inte om jag ville ha ett barn till. Tänk om det barnet också hade blivit sjukt. Man tänker inte rationellt. Risken att jag får ett till barn som är sjukt är ju inte större bara för att det första barnet blir det, när det inte handlar om genetiska sjukdomar. Samtidigt behövde jag tid att sörja Caleb. Men efter några månader kände jag en längtan igen efter barn. Vi har ju alltid velat ha många barn.


Eftersom de inte visste
varför Caleb fick en propp tog man prover för att se om Sative och Morgan hade benägenhet att bilda proppar. Det hade de inte.

I januari 2009 blev Sative gravid igen.

– Jag gick på extra undersökningar hos barnmorskan under hela graviditeten, jag var så rädd att något skulle gå snett. Jag har frågat mig själv 1 000 gånger om det var något som jag gjorde när Caleb låg i magen som orsakade hans propp. När Caylah låg i magen vågade jag inte ens bära en kasse, jag tog inga som helst risker.

Den 16 oktober förra året kom Caylah till världen.


– Kan du tänka dig
känslan av att höra hennes skrik för första gången? Det var helt underbart. Vi var så lyckliga över att få ett friskt barn. Vi missade så mycket med Caleb eftersom han blev så akut sjuk. Så nu fick vi chansen att gå med amningsgruppen på sjukhuset och vi fick även en säng på hjul som vi kunde köra runt henne i. Jag var så stolt när jag strosade runt i korridoren på BB. Bara det kändes helt fantastiskt.

Morgan och Caylah kommer och sätter sig på altanen. Sative kramar om sin man och dotter.

– De senaste åren har varit de värsta och bästa i mitt liv. Jag förlorade min älskade son, men fick min älskade dotter.

Sative och Morgans son drabbades av en blodpropp i kroppspu
Sative och Morgans son drabbades av

en blodpropp i kroppspulsådern,

och fick bara leva en vecka. Foto: PRIVAT
Äntligen kan Sative och Morgan slappna av och njuta av tiden

Äntligen kan Sative och Morgan slappna av och njuta av tiden med dottern Caylah”.

KÄLLA: Aftonbladet.


Kvällstankar

I kväll så har en massa tankar snurrat i mitt huvud. En släkting till mig går igenom det värsta en människa kan genomlida och mitt hjärta blöder för deras skull. Man känner sig så hjälplös... Vill inget hellre än att sudda bort deras smärta, hela deras brustna hjärtan och ta bort allt det onda. Men tyvärr går ju inte det... Tänker på dom hela tiden och önskar att det fanns något jag kunde göra. Ibland så blir man verkligen påmind om hur skört livet är och hur tacksam man skall vara att man får må bra och ha sin familj och vänner hos sig. Ingen människa skulle behöva gå igenom detta fruktansvärda. Jag önskar det inte ens min värsta fiende... 

TACK för att jag får ha alla dom jag älskar hos mig!! Idag tänder jag ett litet ljus för en tapper liten själ och hela hennes familj. Ber också för att ett mirakel skall ske ♥ *FRID*


Pic

Till änglarna och deras familjer ♥


Det värsta som kan hända...

I morgon så kommer en Mamma och en Pappa att få begrava sin vackra lilla dotter. Och en liten tjej kommer att få säga hej då till sin lillasyster för sista gången. Jag bara gråter... Något mer fruktansvärt finns nog inte!! Jag har inte velat skriva om detta, men nu kan jag inte låta bli för dom finns i mina tankar hela tiden. Jag lider med dom så och tänker på dom varje dag, trots att jag inte känner dom. Och än en gång frågar jag mig VARFÖR?? Det sägs att allt som sker, har en mening. Men vad är meningen med att låta en familj gå och vänta på ett vackert litet barn i 9 månader, och älska det från första stund, för att i nästa sekund bara ryckas bort ifrån dem?? Det är omänskligt att behöva begrava sitt eget barn och jag hoppas så innerligt, och ber om att jag aldrig någonsin skall behöva genomlida något så fruktansvärt...

I kväll tänder jag ett ljus för lilla S som inte ens fick ta sitt första andetag, eller träffa sin fina familj. Med även var sitt ljus till S och A, vackra syskonen som fick avsluta sitt liv allt för tidigt i samma ondskefulla sjukdom. Ett ljus för lilla E och V som heller inte fick se dagens ljus. Alla är dom små fina änglar som sitter på sina moln och vakar över sina familjer... ♥



Mina tankar ♥

Mina tankar går idag nästan oavkortat till våran underbara Maggan och hennes familj som förlorade sin vackra lilla Lucifer igår på grund av ett hemskt snöras =( Lider med Er alla något fruktansvärt!! Hör av mig igen i dagarna. Snart ses vi med. Massa kramar, tankar och styrka från hela familjen Larsson ♥ 

Lånad bild från Becca.

Ledsamt...

Patrick Swayzes kamp mot cancern är över... Den världsberömde filmstjärnan dog i går, den 14 september. Han blev 57 år gammal och somnade stilla in omgiven av sin familj (www.aftonbladet.se).


Bildkälla: http://scrapetv.com/News/News%20Pages/Entertainment/Images/patrick-swayze-dirty-dancing.jpg

Åhhhh vad kär jag har varit i denna vackra talangfulla man. Känns fruktansvärt sorgligt och overkligt detta... =(

RSS 2.0