Till de neuropsykiatriska funktionshindren räknas ADHD, DAMP, Aspergers syndrom, Autism och Tourettes syndrom. Flera forskare som är verksamma inom det neuropsykiatriska området, delar visionen om att neuropsykiatriska funktionshinder (NPF) ursprungligen bottnar i biologiska och medicinska faktorer. De olika diagnoserna har en liknande grundproblematik och diagnoserna överlappar varandra. I dag tala man allt mer om ett sammanhängande spektrum. Psykolog Lennart Lindqvist (1993) har i en undersökning funnit många likheter mellan autism och ADHD/DAMP. Nyare forskning bekräftar detta och har visat att barn med olika neuropsykiatriska diagnoser uppvisar gemensamma problem med uppmärksamhet, snabbhet och planering. Gemensamt för de neuropsykiatriska funktionshindren är även att orsakerna till övervägande del är biologiska, till exempel ärftlighet och hjärnskador i anslutning till graviditet och förlossning. Symtomen oftast visar sig under de första levnadsåren. Det finns vissa typiska problemområden och funktionsproblemen är långvariga och påtagliga. Individerna är i behov av hjälp och habilitering i olika utsträckningar, beroende på individen och funktionshindrets omfattning.

Viss problematik förekommer ofta tillsammans med neuropsykiatriska funktionshinder, till exempel inlärnings-, språk-, tal-, läs- och skrivstörningar. Andra är tvångstankar eller tvångshandlingar, som ofta kan uppträda tillsammans med Tourettes syndrom och Aspergers syndrom. Tvångssyndrom brukar av vissa också räknas in bland de neuropsykiatriska funktionsproblemen.

Det komplexa är att problematiken skiljer så mycket från person till person, vilket gör det svårt för omgivningen att förstå, då det inte alltid syns på utsidan. Verkligheten har flera olika ansikten och personer med neuropsykiatriska funktionshinder kan vara väldigt olika varandra, men även lika. Symtomen kan också variera över tid. Vissa symtom kan man även lära sig att leva med, vilket kan medföra att man tror att det har växt bort. Andra kan yttra sig tydligare i vuxen ålder. Detta är inte är helt ovanligt. Det innebär att en person kan få en diagnos som barn, och sedan få flera som yttrar sig först i vuxen ålder. Gränsdragningen mot vad som är normalt och inte kan skapa problem, som är svåra att hantera såväl för den drabbade som för omvärlden.